Monthly Archives: mars 2015

The International Quit Your Crappy Job Day

Javisst, det finns en dag för det mesta. Till och med för att säga upp sig från sitt jobb. Idag 31 mars är det nämligen ”The International Quit Your Crappy Job Day”. Vad betyder det? Tja, trivs du inte på ditt jobb så kan du kika in HÄR och få hjälp. Du gör några små tester online och sedan uppmanas du i sista steget att agera.

På sidan kan du även ta del av andra personers berättelser om hur de tog mod till sig och avslutade sina anställningar.

Har du kommit så långt att du faktiskt bestämt dig för att säga upp dig. Men tycker att det är otroligt väldigt jättejobbigt att gå in till chefen och ta den där dialogen. Misströsta inte. Ladda hem appen Quit your job. Den gör jobbet åt dig. Appen tar dig genom ett antal frågor för att utreda varför du vill sluta ditt jobb. Därefter formulerar den själv ett passande SMS. Bara att trycka på SEND.

Appen är tillverkad av New York baserade rekryteringsfirman TheLadders. Grundtanken är att den ska ses som ”en kul grej”, men samtidigt hoppas tillverkarna att den ändå ska uppmuntra folk som verkligen vantrivs på sina jobb att ta sista steget och säga upp sig. Gå vidare.

TheLadders rekommenderar dock att ha en ny sysselsättning klar. Innan du skrider till verket.

www.nyvy.sewww.nyvy.sewww.nyvy.sewww.nyvy.se

Related Posts


 

 

 


Dreams have no age limit

www.nyvy.se
With yesterday’s text still fresh in our minds I would like to share something with you. John, 46, wrote that he was ”dead inside”. At least at the time when he was writing his text. When reading his text it seemed like, at 46, his life was kind of over. Hopefully, given the respons his text got, he feels slightly more alive today.

John’s words actually reminded me of one of the saddest songs I know, ”The Ballad of Lucy Jordan” sung by Marianne Faithful. A song about a middleaged woman who has come to realize that she will never live the life she wanted. Her life is marked by suburban gray routine. And now it’s too late. Life has passed her by. ”At the age of 37. She realized she’d never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair”. This line got to me several years ago and I will never forget it. It’s remarkably sad. But it can also be transformed into motivation. Motivation can come from places you don’t want to be in. Places you do not want to go to. The strongest determination and motivation can come from visualizing where you do not want to end up. And then you do what you can to prevent that from happening. (This summer I rode through Italy in a sports car with the warm wind in my hair. OK, so I was a few years older than 37. It wasn’t Paris. But the wind was warm. And it felt good.)

Today I share with you a few fictional, yet inspiring characters, who show the world that dreams have no age limit:


Thelma & Louise (1991)
”You get what you settle for…”

Two strong women who show that it’s never too late to break free and go out on adventure (But don’t kill anyone along the way…). Never too late to take back the power over your own life. Song from the soundtrack: The Ballad of Lucy Jordan.

 

Evelyn Couch in Fried green Tomatoes (1991)
”Towanda! Face it girls. I’m older and I have more ensurance.”

Kathy Bates plays a timid, unhappy housewife in her forties. Her friendship with the elderly Ninni Threadgoode and her stories makes her confidence grow. And grow.

 

Tess McGill in Working Girl (1988)
”I have a head for business and a body for sin. Is there anything wrong with that?”
A working-class stockbroker’s secretary from Staten Island. She obtains a bacherlor’s degree in Business through evening classes and dreams of an executive position. When her female boss Katherine breaks her leg skiing, she gets her chance of success. Tough, smart and so 80s.

 

Peter Gibbons in Office Space (1999)
PG: I don’t like my job and I don’t think I’ll go anymore.
Joanna: You’re just not gonna go?
PG: Yeah.
Joanna: Won’t you get fired?
PG: I don’t know. But I really don’t like it and, uh, I’m not gonna go.
Joanna: So you’re gonna quit?
PG: Uh-uh. Not really. I’m just gonna stop going.
Joanna: When did you decide all that?
PG: About an hour ago.
Joanna: So you’re going to get another job?
PG: I don’t think I’ll like another job.
Joanna: Well what are you going to do about money? Bills?
PG: You know I never really liked paying bills, I don’t think I’m going to do that either.

A fed up computer programmer at Initech, a typical 1990s software company, who eventually decides to quit. In a dramatic way. Funny, crazy, familiar. Cult Classic.

 

Jerry Maguire (1996)
”I had lost the ability to bullshit. It was the me I had always wanted to be.
I was 35. I had started my life.”
A 35 year old sports agent who gets tired of the dishonesty in the sports management business. He speaks his mind, gets fired,  starts his own company. Re-discovers what made him love the business. In the first place.

 

 

Related Posts

 


My regrets as a 46 year old, and advice to others at a crossroad

www.nyvy.se
”Hi, my name’s John. I’ve been lurking for a while, but I’ve finally made an account to post this. I need to get my life off my chest. About me. I’m a 46 year old banker and I have been living my whole life the opposite of how I wanted. All my dreams, my passion, gone. In a steady 9-7 job. 6 days a week. For 26 years. I repeatedly chose the safe path for everything, which eventually changed who I was.”

För några månader sedan postade John, en 46 årig australiensare, en text på sociala nyhetssidan Reddit som fick många att stanna upp. Texten publicerades under tråden TIFU (Today I F*ed Up). I början av texten skriver John att för hans egen del gäller det inte bara ”today” utan mer ”my whole life”. Många reagerade på hans text och för flera människor var igenkänningsfaktorn påtaglig. ”Som att jag själv skrivit texten” skrev en person på sociala medier. Andra tyckte mest att den var tragisk. ”Herregud, du är ju bara 46 år. Du har ju halva livet kvar! Säg upp dig och lev livet” var andra kommentarer. Oavsett åsikt, texten lämnade få oberörda. Än idag delas texten flitigt på sociala medier. Anledningen till att John skrev och la in texten på forumet var att han ville med sin egen historia uppmana alla unga att leva sina liv fullt ut och inte ”slarva bort” sina ambitioner och drömmar.

Johns historia är till viss del tragisk. Att ångra saker man inte gjort i livet är alltid tragiskt. Samtidigt tycker jag som många andra att han fortfarande har tid och möjlighet att leva och realisera hans drömmar. Hans historia blir dock ännu en påminnelse för alla oss om hur viktigt det är att verkligen försöka göra det man vill i livet. Stora som små saker.

Ingen vill behöva ångra. Alla vill kunna luta sig tillbaka och säga ”Non, je ne regrette rien”.

Här följer resten av Johns text:

TIFU. More like my whole life really.

Today I found out my wife has been cheating on me for the last 10 years. My son feels nothing for me. I realised I missed my father’s funeral FOR NOTHING. I didn’t complete my novel, travelling the world, helping the homeless. All these things I thought I knew to be a certainty about myself when i was in my late teens and early twenties. If my younger self had met me today, I would have punched myself in the face. I’ll get to how those dreams were crushed soon.

Let’s start with a description of me when I was 20. It seems only yesterday when I was sure I was going to change the world. People loved me, and I loved people. I was innovative, creative, spontaneous, risk-taking and great with people. I had two dreams. The first, was writing a utopic/dystopic book. The second, was travelling the world and helping the poor and homeless. I had been dating my wife for four years by then. Young love. She loved my spontaneity, my energy, my ability to make people laugh and feel loved. I knew my book was going to change the world. I would show the perspective of the ‘bad’ and the ‘twisted’, showing my viewers that everybody thinks differently, that people never think what they do is wrong. I was 70 pages through when i was 20. I am still 70 pages in, at 46. By 20, I had backpacking around New Zealand and the Phillipines. I planned to do all of Asia, then Europe, then America (I live in Australia by the way). To date, I have only been to New Zealand and the Phillipines.

Now, we get to where it all went wrong. My biggest regrets. I was 20. I was the only child. I needed to be stable. I needed to take that graduate job, which would dictate my whole life. To devote my entire life in a 9-7 job. What was I thinking? How could I live, when the job was my life? After coming home, I would eat dinner, prepare my work for the following day, and sleep at 10pm, to wake up at 6am the following day. God, I can’t remember the last time I’ve made love to my wife.

Yesterday, my wife admitted to cheating on me for the last 10 years. 10 years. That seems like a long time, but i can’t comprehend it. It doesn’t even hurt. She says it’s because I’ve changed. I’m not the person I was. What have I been doing in the last 10 years? Outside of work, I really can’t say anything. Not being a proper husband. Not being ME. Who am I? What happened to me? I didn’t even ask for a divorce, or yell at her, or cry. I felt NOTHING. Now I can feel a tear as I write this. But not because my wife has been cheating on me, but because I am now realising I have been dying inside. What happened to that fun-loving, risk-taking, energetic person that was me, hungering to change the world? I remember being asked on a date by the most popular girl in the school, but declining her for my now-wife. God, I was really popular with the girls in high school. In university/college too. But i stayed loyal. I didn’t explore. I studied everyday.

Remember all that backpacking and book-writing I told you about? That was all in the first few years of college. I worked part-time and splurged all that I had earned. Now, I save every penny. I don’t remember a time I spend anything on anything fun. On anything for myself. What do I even want now?

My father passed ten years ago. I remember getting calls from mom, telling me he was getting sicker and sicker. I was getting busier and busier, on the verge of a big promotion. I kept putting my visit off, hoping in my mind he would hold on. He died, and I got my promotion. I haven’t seen him in 15 years. When he died, I told myself it didn’t matter that I didn’t see him. Being an atheist, I rationalized that being dead, it wouldn’t matter anyway. WHAT WAS I THINKING? Rationalizing everything, making excuses to put things off. Excuses. Procrastination. It all leads to one thing, nothing. I rationalized that financial security was the most important thing. I now know, that it definitely is not. I regret doing nothing with my energy, when I had it. My passions. My youth. I regret letting my job take over my life. I regret being an awful husband, a money-making machine. I regret not finishing my novel, not travelling the world. Not being emotionally there for my son. Being a damn emotionless wallet.

If you’re reading this, and you have a whole life ahead of you, please. Don’t procrastinate. Don’t leave your dreams for later. Relish in your energy, your passions. Don’t stay on the internet with all your spare time (unless your passion needs it). Please, do something with your life while your young. DO NOT settle down at 20. DO NOT forget your friends, your family. Yourself. Do NOT waste your life. Your ambitions. Like I did mine. Do not be like me.

Sorry for the long post, just had to get it out there.

TL R I realised I let procrastination and money stop me from pursuing my passions when I was younger, and now I am dead inside, old and tired.

 

 

Related Posts


Tips till blivande karriärbytare

www.nyvy.se
Jag får in så mycket bra tips från de som gjort slag i saken. De som går mot nya yrken i livet. Karriärbytare. Karriärcoacher är jättebra. Men det har även hjälpt mig enormt mycket att få lyssna till de som faktiskt gått igenom hela processen ”byta karriär” från tanke till handling. Det var ju faktiskt det som var själva grejen med att starta denna sida. Det spelar egentligen inte så jättestor roll vad man går ifrån och vad man går till. Processen är ändå någorlunda densamma.

Idag har jag samlat samtliga tips jag fått hittills från alla de som påbörjat en ny karriär. Alla de som har ”en ny vy” här på sidan. Håll till godo!

Jobbet är en väldigt stor del av livet. Du spenderar enormt många timmar på din arbetsplats. Det är viktigt att det du gör känns meningsfullt. Vad som känns meningsfullt för mig är kanske inte samma som för dig. Det är individuellt. Var och en måste gå till sig själv och känna efter vad man egentligen vill göra.

Ha tålamod! Jag har tränat mitt tålamod under den här tiden. Jag vill helst att allt ska ske på en gång men jag har lärt mig att förändring tar tid. Det blir lite tungt och sen blir det bättre.

Den enda som kan förändra ditt liv är du själv. Det kommer aldrig ett erbjudande på posten. Det är du som måste göra jobbet.


Ett tips är även att köra en light-variant deltid/prova något nytt. Samtidigt kan det vara olika från person till person. En del kanske behöver säga upp sig, bryta helt för att kunna gå vidare. Man måste försöka känna efter själv.

Tänk inte för långt fram. Du kan alltid falla tillbaka på din utbildning och erfarenhet om du skulle ångra dig.

Lyssna på din kropps varningssignaler. Kämpa inte på i en psykisk eller fysisk miljö där du inte trivs. Till slut slår kroppen bakut och du blir sjuk på ett eller annat sätt.

Sätt upp ett mål, delmål och gör en tidsplan. Kanske kommer du att behöva ändra saker och ting på vägen. Men du har ett mål att sträva mot.

Låt det ta tid, men bestäm dig.

Lyssna på din magkänsla.

Testa hur snålt du kan leva, innan du sätter igång att läsa. Det är dyrt att studera!

Gå en entreprenörskapsutbildning.

Man kan planera till döden men ibland måste man bara våga hoppa för att man ska våga och vinna. Det kanske inte blir kanon direkt men ge din kropp och själ lite anpassningstid så blir det bra.

Se till att spara ihop lite ekonomisk buffert innan så att det inte blir panik. Och sluta inte med allt. Dra inte in på allt. Då blir det ändå ingen livskvalitet. När du väl har lämnat ditt gamla ska du njuta.

Tillåt dig att ta en paus mellan ditt gamla och nya liv. Du kommer behöva all energi du kan när du ska börja med något nytt i ditt liv.

Om du vill skola om dig, se om du kan hitta distanskurser och stipendier och plugga deltid. Det är lättare att ta första steget då och lättare att klara den ekonomiska omställningen.

Ta gärna hjälp av en coach för att reda ut dina tankar. De uppoffringar som du måste göra känns stora i början men blir helt oviktiga efterhand. Det är värt det! Du ångrar aldrig det du har gjort, bara det du aldrig gjorde.

Ha en idé som du tror på och som du själv kan stå för.

Våga, men var realistisk.

Fyll i en affärsplan (finns hos Nyföretagarcentrum eller på nätet) för där står det bra konkreta frågor som är viktiga att kunna besvara. Det tydliggör mycket för dig själv. Och andra som läser affärsplanen skall tydligt kunna förstå vad det faktiskt är som du skall sälja i ditt företag.

Tro på dig själv.

Våga!

 

 

Related Posts

 


Från skolan till trädgården

www.nyvy.se
Vem är du?

Jag är en kvinna mitt i livet. Inger Eyssen, 42 år gammal. Har två underbara barn och en härlig make och förmånen att få bo på en udde, Björholmen, i den bohuslänska skärgården.

Vilket yrke hade du tidigare?
Tidigare var jag slöjd- och språklärare.

Vilket yrke har du idag?
Nu omskolar jag mig och satsar på jobb inom trädgård och odling.

Vad var anledningen till att du ville bryta med ditt gamla yrke/göra något nytt?
Alla har vi våra ”hang ups”. Min är att jag och vardagen inte längre är kompatibla. I mitt arbete som lärare träffade jag mängder av härliga elever varje dag, njöt av mitt jobb och skapade med textilier och garner alla andra timmar dygnet tillät. Men efter att ha arbetat med detta i 14 år har jag fått en trist och elak astma av alla kemikalier som finns i dagens textilier. Det har gjort att jag har fått anpassa mig och ändra inriktning på det mesta i livet. Nu blir jag dålig av alla slags tyger, kläder, garner, elektronik och flamskyddsmedel etc. Och de finns ju överallt där det finns människor. Så jag mår bäst av att träffa få personer åt gången, utomhus.

Var det självklart vad du skulle göra istället eller hur kom du fram till det?
Det var absolut inte självklart att ändra inriktning mot trädgård och odling. Det tog tid. Först att acceptera astman och sedan att se möjligheterna istället för det som inte längre var möjligt. Här har det varit uteslutningsmetoden som fått hjälpa mig. Vad kan jag jobba med som bara är utomhus, utan att man träffar så många personer, där det inte krävs speciella kläder? Ganska snävt, jag håller med. Men jag satsar på att hitta en nisch inom trädgård, utomhus.

Var det svårt/lätt beslut? Varför?
Det har tagit tid att komma dithän jag är idag. Först en astma som behövde behandlas och balanseras. Sedan utreda vad det är jag blir dålig av. Och i vilka miljöer. Vidare behövde min hjärna anpassa sig till att kroppen inte orkar lika mycket som tidigare. Än idag kan jag intala mig själv att det fungerar kanske lite, lite bättre att gå och äta på restaurang, kika in i en affär eller åka buss en kort, kort bit… Men jag mår inte bra efter sådana besök.

Hur gjorde du rent praktiskt?
Jag googlade en massa på utbildningar och möjligheter. Det finns mängder med möjligheter att studera i Sverige. Jag blev överlycklig när jag hittade den här trädgårdsutbildning på 50% distans. Den skulle jag kanske klara av. Jag sökte och laddade mentalt. Tyvärr är systemet sådant att komvuxutbildningar finansieras av hemkommunen och det är svårt att få en fattig kommun att förstå att de ska satsa på en dyr utbildning på någon som redan har en lärarexamen. Efter ett mycket deppigt avslag fick jag dem att förstå att jag verkligen behövde den här utbildningen. Jag är oerhört tacksam för att de ändrade sitt beslut.

Vilka reaktioner har du mött på vägen efter att du bestämt dig för att sadla om?
Många ”vänner” försvinner när man blir dålig. Men mina riktiga vänner har verkligen peppat och hejat på.

Tips från dig till de som funderar på att byta bana:

  • Lyssna på din kropps varningssignaler. Kämpa inte på i en psykisk eller fysisk miljö där du inte trivs. Till slut slår kroppen bakut och du blir sjuk på ett eller annat sätt.
  • Sätt upp ett mål, delmål och gör en tidsplan. Kanske kommer du att behöva ändra saker och ting på vägen. Men du har ett mål att sträva mot.
  • Låt det ta tid, men bestäm dig.
  • Lyssna på din magkänsla.
  • Testa hur snålt du kan leva, innan du sätter igång att läsa. Det är dyrt att studera!

 

Related Posts


I morgon ny karriärbytare!

www.nyvy.se
Det där med att se färgerna och plocka blommorna. I morgon är det fredag och vi presenterar en ny karriärbytare som förstått det där med att upptäcka blommorna längs vägen.

 


Sidewalk flowers – det stora i det lilla

http://www.brainpickings.org/2015/03/17/sidewalk-flowers/
Vår tid. En tid som präglas av strävan efter effektivitet. Snabba förändringar, ont om tid, utveckling och multitasking. Undvika tristess och stillestånd i livet. Vi måste vidare. Ofta på bekostnad av en underbar egenskap vi en gång hade. För länge sedan. Att vara här och nu.

Vi spikar upp tavlor med budskap om att ”fånga dagen”, sms:ar och mailar ”carpe diem”. Fina ord. Som ofta stannar vid just ord. Somliga saker är lättare sagda än gjorda. Åtminstone för vuxna.

Men barn kan.

Barn ser på världen på sitt alldeles egna sätt. De har förmågan att se det vackra och fantastiska i små saker som vi vuxna ofta är för upptagna att se. I media skrivs och talas det mycket om vad vi bör utrusta våra barn med inför framtiden. Hur vi måste sätta gränser. Vad våra barn måste lära sig. Vad som ofta glöms i sammanhanget är att i denna tid mer än någon annan, finns det väldigt mycket som vi kan lära oss av våra barn. Om vi bara stannar upp ibland och försöker se världen med deras ögon. Försöker.

Eftersom jag ägnat denna vecka till att skriva om tid i olika sammanhang, kan jag inte låta bli att visa denna fantastiskt fina bilderbok. Med ett ack så tankeväckande budskap. Sidewalk flowers. Det är inte bara en bok. Det är ett modernt manifest över konsten att stanna upp och upptäcka det lilla i det stora. I en tillvaro som snurrar snabbt.

Sidewalk flowers är en berättelse om en flicka på promenad genom en stad tillsammans med hennes pappa. Han pratar i mobiltelefon. Bilderna är svartvita så när som på den rödklädda flickan och de små saker hon och bara hon lägger märke till under promenaden. Hon plockar blommor under promenaden och lämnar dem här och där som små tysta gåvor till ställen, djur och människor som hon lägger märke till. En liten blomma som blir en symbol för uppmärksamhet och närvaro.

I slutet av berättelsen håller hon blomman mot örat i samma position som pappa håller sin telefon. Tittar upp mot en blå himmel. Som ett tyst budskap att man kan välja att hålla en blomma mot örat (ibland) istället för en telefon. Då hinner man se alla färger.

Boken är gjord av den kanadensiska poeten JonAro Lawson och illustratören Sydney Smith. Bilderna är som rogivande medicin. En vacker och tankeväckande gåva till dig själv eller någon i din närhet. Den kan inhandlas HÄR.

sidewalkflowers7

http://www.brainpickings.org/2015/03/17/sidewalk-flowers/

sidewalkflowers8

sidewalkflowers10

 

Related Posts

Leave Comment

Tags: ,

Category: TIPS


#4U9525

www.nyvy.se


Peace and quiet on demand

Breather
Att längta efter tystnad mitt i storstaden. På trånga gator där eftertraktade kvadratmetrar får plånboken att gråta. Armbåga dig fram i massan. Hit åker du inte för att vara i fred. För att ta en paus i lugn och ro. Eller?

”A breather” definieras ”one that breathes” eller ”a paus for rest”. Breather är också namnet på ett relativt nystartat företag som i skrivande stund växer så det knakar. Ett Airbnb för privata ytor. Företaget startades upp i Montreal, Kanada som för övrigt utvecklats till ett mindre mecka för startup-företag. Idén med Breather är just att ge människor i de allt mer tätbefolkade storstäderna lite andrum. En tyst plats.

Målgruppen är egentligen alla människor som av olika anledningar behöver avskärma sig från den stora massan just nu. Mitt i stadens centrum. Hittills har rummen använts till t ex arbete, studier, vila, ladda telefoner, ringa samtal, maila, meditera & yoga.

”It’s an introvert’s paradise” säger en av gästerna.

Konceptet bygger på att du genom en enkel app i din telefon går in och bokar ”a space” dvs. ett litet rum i staden du befinner dig i för tillfället. Det är inte fråga om några hotellrum i det avseendet att du hittar en dusch och säng osv. Det är mer en fridfull, ljus liten yta med arbetsplats, soffa, fåtölj, eluttag för att ladda mobilen. Ja, det som behövs för att bara kunna sjunka ned och andas några minuter.

I takt med att storstäderna växer. Blir lugn och ro högvaluta.

Utrymmen finns idag att tillgå centralt i flera stora städer i USA och Kanada. Men troligen är det bara en tidsfråga innan även europeiska storstadsbor kan få ”peace & quiet on demand”.

 

 

Related Posts

 

 

 
Follow my blog with Bloglovin


The power of time off

www.nyvy.se
Jag fortsätter på temat tid denna vecka eftersom det är en av orsakerna till varför många vill byta yrke/bransch. Det är inte det att de i grund och botten vantrivs med sina jobb och sina arbetsuppgifter. Det är det att tiden räcker inte till på grund av ökade arbetsuppgifter på samma tid. Tid är också det som behövs för återhämtning och för att få lusten till att arbeta tillbaka. När lusten har tappats.

Det talas mycket om pauser i tillvaron. Att ta pauser i vardagen och att, som jag skrev igår, grabba tag i tiden. Viktigt för att få perspektiv på tillvaron. För att hitta sin lust och kreativitet igen. Jag tänker ägna denna vecka till att lyfta fram några exempel.

I Sverige följer vi SVT:s ”Familjer på äventyr” med längtan i blicken. Helt ”vanliga” svenska barnfamiljer som vänder ryggen åt ekorrhjulet. Lämnar sina jobb och barnen sina skolor. Säljer eller hyr ut sina hus. Och drar. Iväg för att följa sin dröm. Paus från stress, dead-lines, möten, läxor, aktiviteter. Bara du och din familj på ett gemensamt äventyr. Nära varandra. I en helt ny miljö. Nog är vi många som har den drömmen. Baserat på en undersökning på SVT:s hemsida vill hälften av oss göra samma sak. Bryta upp och ta en paus. Bara vara.

Stefan Sagmeister är österrikaren som bor i New York sedan flera år tillbaka. Han jobbar med grafisk design och driver företaget ”Sagmeister & Walsh Inc”. Han är mycket framgångsrik i sin bransch och har mottagit flertalet Grammys för bland annat skivomslag. Var sjunde år bryter han upp från livet i New York och tillbringar ett år på Bali i Indonesien. Var sjunde år tar han ett sabbatsår.

Sagmeister är förvisso ingen ”vanlig svensk barnfamilj” men han är mycket inspirerande. En lugn, klok & kreativ österrikare mitt i myllret i New York. För en tid sedan gjorde han ett uppmärksammat TED-talk där han pratade om det ofta förbisedda värdet i att ta en paus i tillvaron. Att hitta tiden. Hans resonemang är tankeväckande:

“We spend about 25 years of our lives learning. Then there is about 40 years reserved for working. And then, tucked at the end of it, are about 15 years of retirement. I thought it might be helpful to cut off five of those retirement years and intersperse in between those working years.”

Det intressanta i hans tal är även hur han betonar att en paus, tid borta från arbetsplatsen inte behöver vara synonymt med förlust rent ekonomiskt för företaget. Tvärtom. I hans eget fall har sabbatsåren under vilken tid han inte tagit på sig några som helst uppdrag från kunder, ändå gjort att företaget gått med vinst. Återhämtning föder kreativitet och lust, vilket i längden gynnar företaget. Han lyfter även fram företag som 3M och Google som ger deras ingenjörer 15-20% av arbetstiden för utveckling av egna projekt. För att hitta lust och kreativitet. Denna egna tid har bland annat resulterat i produkter som post-it-lappar och Scotch tejp. Kontentan av det hela? Tid föder lust och kreativitet. Kvaliteter som de flesta yrken gagnas av.

Sagmeisters TED-talk inspirerade många människor. Winston Chen, dataprogrammerare i Boston blev så inspirerad att han tillsammans med sin norska fru och två barn bestämde sig för att göra ungefär samma sak. De lämnade jobb, skolor och bostad och åkte till Rödöya. En liten ö långt uppe i Nordnorge med 108 invånare. Där fick hans fru ett lärarvikariat och barnen gick i skola. Chen tog hand om hemmet och spenderade tid med barnen. Han beskriver det som att han för första gången lärde känna sina barn på riktigt. Efter ett antal månader på ön återupptäckte han även lusten till dataprogrammering. Han satt några timmar varje dag då barnen var i skolan och programmerade efter sin egen idé. Resultatet blev Iphone applikationen Voice Dream.

Winston Chen säger att många bekanta som har samma dröm om en paus i livet är samtidigt väldigt oroliga för hur det blir när man kommer tillbaka hem. Ekonomi och jobb. Alla har inte möjlighet att ta tjänstledigt så de säger helt enkelt upp sig från sina jobb, som Chen och hans fru gjorde. Det innebär att de heller inte har några jobb att komma hem till. Men ändå. Chen beskriver ett samtal med grannen precis när de kommit tillbaka till Boston:

”Throughout that first evening of our return, I could feel palpable stress coming from our friends, a successful couple with substantial means. But my family, even with no income, felt at peace. That was when it dawned on me: our island year wasn’t just a memorable adventure. It had made us different people”.

Lyssna på Stefan Sagmeisters TED-talk du också och låt dig inspireras. Temat är ”The power of time off”.

Related Posts