Tag Archives: ledarskap

Arbetslivet: To comfortably share silence

www.nyvy.se
Människor med introverta personlighetsdrag. De finns här och där i arbetslivet. På alla nivåer. Som jag nämnde i gårdagens inlägg har ledaregenskaper varit synonymt med extroverta personlighetsdrag som auktoritär, handlingskraftig, verbal osv. Nu nyanseras bilden av hur en ledare ska vara genom att lyfta fram mer introverta ideal. Ledare ska helst vara lyhörda och kommunikativa. Förmågan att lyssna beskrivs som en särskilt viktig ledaregenskap. Kommunikativ. Att kommunicera har allt för ofta förknippats med förmågan att uttrycka sig, och då ofta muntligt. Men förmågan att kunna lyssna är grundförutsättningen för att det ska bli någon form av kommunikation.

Så här skriver erfarna ledarskapscoacher om förmågan att lyssna. Budskapet är generellt och berör egentligen alla som har ett jobb där de talar med andra ibland.

Få mänskliga förmågor är så grundläggande för framgång som förmågan att kommunicera med sin omgivning. Då handlar det inte bara om hur bra du är på att uttrycka dig klart och tydligt, utan minst lika mycket om din förmåga att lyssna. Även till medarbetare som tycker annorlunda. Lite tillspetsat kan man säga att den som verkligen lyssnar har chans att lära sig något nytt. Den som inte lyssnar lär sig ingenting alls.

John Studzinski, känd amerikansk bankman, affärsman och filantrop hävdar att det finns en enda sak som avgör om en ny VD kan bli en VD i världsklass eller om den blir en medioker sådan. Bemästrar hon eller han konsten att lyssna?

Se klippet HÄR

En annan, inte särskilt extrovert, företeelse som idag fått större utrymme i arbetslivet är tystnad. Det talas om tystnad som något positivt. Vi mediterar, yogar och ägnar oss åt mindfulness. Nu plockar vi in tystnaden i arbetslivet. En stunds tystnad kan vara effektivt i olika situationer. Tystnad är inget farligt, som en del tycks tro. När vi pratar inför en grupp till exempel. Ett av de vanligaste knepen för att få tyngd i det vi säger. För att skapa en effekt. Är att ta en stunds paus och vara tyst. Lyssna på president Obama, han är mästare på att utnyttja tysta pauser till hans fördel. I dialog med någon kan också en stunds tystnad visa att vi tar oss tid, bokstavligen, med personen i fråga. Vi stannar upp i en snabb och ibland stressig vardag och lyssnar in den vi pratar med. Vi ger bort vår tid i form av tystnad. En gåva som betyder något.

Så här skriver rekryteraren och coachen Ulrika Falk om hur hon använder tystnad i sitt yrke: Tystnad uppfattas på olika sätt. För somliga är tystnaden obekväm och ett nödvändigt ont som måste bemötas med tomt prat. För mig som rekryterare och coach är tystnaden ett hjälpmedel som kan användas för att föra mötet och samtalet framåt. Många gånger kommer den viktigaste informationen fram efter en stunds tystnad och reflektion. Var inte rädd för tystnaden – våga stanna i den en stund och vila i den – det kommer att öppna många dörrar.

Kommunikation ingår på ett eller annat sätt i de allra flesta yrken. Använd tystnad effektivt. Livet handlar om att ständigt lära sig nya saker. Vi får träna på det vi är sämre på för att kunna utvecklas. Precis som blyga måste träna hela livet på att våga prata, får de som inte kan sluta prata träna på att ”våga vara tysta”.

Att i ett möte med en annan människa kunna ”comfortably share silence…” (Mia Wallace, Pulp Fiction)

Ucomfortable silence vs comfortable

 

 

Related Posts


Upprättelse åt introverta

www.nyvy.se
Igår skrev jag en relativt lång text med fokus på introverta personlighetsdrag. För er som inte orkade läsa hela den texten är möjligheten stor att just ni tillhör den extroverta skara av människor som är majoritet i samhället. Introverta människor gillar ofta långa texter och långsamhet i största allmänhet. De vill hinna tänka innan de svarar. Skillnaden på extroverta människor och introverta är i grund och botten att vi har olika mängd introversion i oss. Introversion är genetiskt och inget vi normalt kan ändra på. Det bara är så. Linus Jonkman förklarar skillnaden med ”Hur mycket behöver hända för att vi tycker att det händer tillräckligt mycket. Extroverta behöver mer aktivitet än introverta”. I ett blogginlägg ger Jonkman tips till den extroverte chefen som har introverta anställda. Efter att ha läst tipsen och de olika beskrivningarna på hur introverta tänker i olika situationer så känner jag att jag sitter och nickar instämmande och tänker: Ja, självklart!

Det står mycket vettiga saker på Jonkmans blogg, men idag vill jag speciellt lyfta fram detta, med anledning av att bryta ned de fördomar som finns om introverta kollegor. Inte bara extroverta chefer utan alla extroverta bör ta till sig av detta:

Förväxla inte tystnad med negativitet (tankeverksamhet pågår).

Ju dödare utsida desto mer aktivitet på insidan (Du berättar något för en introvert  arbetsstyrka och alla sitter med stoneface och korslagda armar. Tolka inte kroppsspråk på introverta utan se vad som sägs efteråt istället).

Leta inte efter extroverta uttryck för introvert glädje (Extroverta bubblar, skrattar och uttrycker glädje tydligt utåt. För introverta är glädje ofta en upplevelse av harmoni, njutning och lycka).

Förutsätt att ingen medarbetare passar in i en färdig mall.

Rekrytera inte med personlighetstyp som en avgörande faktor för om någon kan utföra ett arbete eller inte.

Detta var Jonkmans tips till extroverta chefer. Introverta chefer då? Finns det sådana eller är de ens lämpliga som ledare? En intressant studie gjord för några år sedan vid Harvard Business School visade att extroverta ledare var mera dominanta, ledde ordet och var mindre mottagliga för nya ideer. Introverta ledare lyssnade och var mera mottagliga för idéer, omsatte dem och förbättrade teamets resultat. Introverta tog inte monopol på mötena utan släpper fram olika åsikter. I sin helhet visade studien att introverta ledare är minst lika bra som extroverta ledare. I USA har normen dock varit att en chef ska vara dominant och handlingskraftig. Extrovert. I Sverige har vi en tendens till att många gånger relativt okritiskt anamma det mesta från USA. För det är ju en fråga om kultur och värderingar. Inte om vad som nödvändigtvis är bättre eller sämre i realiteten. Går vi österut till Asien ses extroverta personlighetsdrag snarare som oförskämda och opassande. Erik Wallsten skriver så här i Corren.se ”Hos oss räknar man med att 75 procent av alla chefer är extroverta. I Sydostasien dominerar de introverta cheferna. Här toppar de extroverta undersökningarna när det gäller lyckokänslor och de introverta toppar självmordsstatistiken. I Sydostasien är det tvärtom. I en kultur där man inte passar in sjunker självkänslan. En pratkvarn i Japan kan känna sig missanpassad, medan en tystlåten svensk bokstavligen kan grubbla ihjäl sig på hur den ska lyckas leva upp till kraven på att synas, höras och nätverka”. Det säger sig själv. Skapade, påhittade ideal där man pressar in olikstöpta människor i samma mall. Klart att det leder till olycka.

Jag är tacksam att det blåser en förändringens vind i arbetslivet. Både här och ”over there”. Jag är glad att det talas om vikten av att kunna lyssna. Att det är därför vi har fått två öron och en mun och att det inte är farligt med tystnad. Jag instämmer med Susan Cain när hon säger “We don’t need giant personalities to transform companies. We need leaders who build not their own egos but the institutions they run.” Och att i slutänden ”…true self-esteem comes from competence, not the other way around.”

Till sist. Här är några ledare inom olika branscher som klarat sig helt ok. Trots eller kanske tack vare deras introverta personlighetsdrag:

Bill Gates
Barack Obama
Marissa Mayer, Yahoo CEO
Mark Zuckerberg, Facebook CEO
Al Gore
Hillary Clinton
Steve Wozniak
Eleanor Roosevelt
Mahatma Gandhi, mannen som en gång sa ”In a gentle way you can shake the world”
Steven Spielberg

Susan Cain får dagens slutord.

 

Related Posts


Ibland finns det ingen att skylla på

alejandroescamilla-dude-walkin
Jag har i tidigare inlägg skrivit om en undersökning som visar att chefen är viktig för vår trivsel på jobbet. Och för vårt val att stanna eller gå från en arbetsplats. Den bilden vill jag nyansera lite idag. Jag tror nämligen inte att resultat från undersökningar och statistik är hela sanningen. Alla gånger. De flesta undersökningar går att se på från mer än ett håll. Bakom resultatet finns alltid en dold verklighet. Låt säga att vi vänder på steken. Denna text av Olof Röhlander till exempel får mig att fundera om det egentligen spelar någon större roll hur bra vår chef är. När allt ställs på sin spets så är han eller hon ändå vår chef.

Hur man än ser på saken så är vi ägda lite grann. Av vår chef. Vi har ingått ett avtal och vi arbetar i linje med företagets vision. En chef förser oss med arbetsuppgifter och har makt över vår framtid. Lite som lärare i skolan.

Om du fick välja. Om du dessutom fick bortse från den ekonomiska trygghet som en anställning innebär. Vill du vara ägd av någon annan eller dig själv? Tillhör du en av dem som skulle säga upp dig på stört om du vann pengar och blev ekonomiskt oberoende? Om du svarar ja, varför det? Jo, antagligen för att du vill göra det DU vill. Inte det chefen eller arbetsgivaren vill. Om flertalet anställda som deltog i den tidigare nämnda undersökningen också innerst inne vill vara någon annanstans. Egentligen. Avspeglas det i undersökningens resultat?

Jag gjorde en jämförelse med läraryrket tidigare. Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell mellan lärare och chefer. Lärare är viktiga för elever i det avseendet att de har som arbetsuppgift att lära dem saker. De ska även få eleverna att trivas och känna sig motiverade. Men. Råmaterialet är också viktigt för ett lyckat resultat. Elever. Personal. Man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka. Till viss del är det väl samma sak med en chef?

Min poäng är denna. Ibland är skoltiden närmare än vi tror. När missnöjet breder ut sig i korridoren är det enklaste i världen att skylla på någon. Läraren eller chefen.

Var vill jag komma med detta? Mycket utmålas som svart eller vitt. Jag vill nog bara visa att allting sällan är svart eller vitt. En chef är otroligt viktig för hur det fungerar på en arbetsplats. Men alla har ett eget ansvar och alla har även sin verklighet att förhålla sig till. Även en chef.

Den enda som kan ta dig dit du vill vara är du. Ibland finns det ingen att skylla på.

Related Posts


Varför vill många byta karriär?

Jonathan Velasquez

I undersökningen som jag nämnde  i mitt förra inlägg ville ungefär hälften av de tillfrågade byta karriär.

Hälften är många.

Om vi bortser från strävan efter lycka. Vad är det då rent konkret som gör att vi vill byta yrke?

Innan vi drar några slutsatser låt oss kasta ett öga på omvärlden. Kan vi dra några paralleller med utvecklingen i andra länder? I USA till exempel skriver affärstidningen Fortune om en undersökning som gjorts bland anställda som letar nytt jobb. De uttrycker sin förvåning i det faktum att nästan 90% av jobbsökarna vill byta karriär helt och hållet. Många var dessutom beredda att flytta långt. Allt för att nå drömjobbet.

”We expect to see that, as the economy improves, more job hunters will try to move into something that’s closer to their ‘dream job,’” — “They’re exploring really different kinds of careers.”

Tidningen Fortune tipsar arbetsgivare om vad de kan göra för att försöka behålla sin personal.

Löneförhöjning eller bonus
Flexibla arbetstider/jobba hemifrån
Företag som finns placerade på flera ställen i landet bör erbjuda förflyttning inom företaget till annan ort. Om så önskas.

Här hemma visar en undersökning  genomförd av Blocket jobb att den främsta orsaken till att svenskar vill hitta nytt jobb är låg lön och brist på utveckling. Flera säger även att de är uttråkade på jobbet samt att det är stressigt.

Tittar vi på ytterligare en undersökning som Poolia gjorde för ett par år sedan bland tjänstemän visar det sig att uppfattningen om vad som lockar till en anställning skiljde sig en del mellan arbetssökande och personalchefer.

De senare menade i första hand att utvecklande arbetsuppgifter, bra arbetsmiljö och sunda företagsvärderingar gör en tjänst attraktiv.

Arbetssökande ansåg också att arbetsuppgifterna var bland det viktigaste. Men där slutade likheterna. De prioriterade även lön, en bra chef och möjligheter till uppskattning. Flexibla arbetstider och trevliga kollegor var andra viktiga argument.

För att vilja stanna längre på en arbetsplats är de sociala aspekterna allra viktigast. Bra chef och kollegor, möjlighet till uppskattning samt utvecklande arbetsuppgifter.

Chefen är alltså viktig i detta avseendet. Där ligger både uppskattning, utvecklande arbetsuppgifter samt till viss del det sociala klimatet på arbetsplatsen. Personalchefen däremot såg varken chef eller lön som det allra viktigaste. Ett tydligt ”glapp” mellan två olika förväntningar.

Undersökningen var ett par år gammal. Drog arbetsgivarna lärdom av ”glappet”?

 

 

 

 

 

Related Posts